Läs läraren Torbjörns målande beskrivning av de första åren på Europaskolan Strängnäs.

Mitt arbete på Europaskolan började med ett möte med Jan Peterson under året 1994. Jag hade då tjänst på Komvux och skulle få nya arbetsförhållanden inom kommunen. Kanske var det olika chefsbyten och ändringar i tjänsten som drev mig ner mot sjön. Det fyrkantiga före detta kommunhuset fanns där och väntade med viss skönhet. Precis som nu låg Europaskolan nere vid Ångbåtsbron och hade just startat. Jan, som var skolans förste rektor, anställde mig direkt och vi fick god kontakt. Ett lågintensivt krig fördes periodvis mellan vissa delar av kommunen och den nya skolan. De lärare som antog utmaningen hamnade på en svart lista.

Vi var en grupp som skulle starta nya klasser som möttes redan under sommaren. I värmen satt vi längst upp i ett tjänsterum. Tillsammans gjorde vi ett schema och undersökte möjligheter för samverkan med lokaler i Strängnäs. Till hösten hade vi hyrt en kemisal på grundskolan och en plats för gymnastik. Samtidigt pågick byggen och underhåll av egna lokaler.

Min klass, som var den första naturvetenskapliga, kom från hela landet. Det var en brokig samling som ville prova den nya kemilinjen. Det var verkligen pionjärer som jag höll av mycket. Vi vandrade genom stan till vårt tillfälliga laboratorium. Som tur var hade jag arbetat på samma ställe med Komvux och andra grupper. Där hittade jag i skåpen och kände personalen. Vi blev faktiskt väl mottagna och jag kunde påbörja arbetet. Material från skolan, vars lokaler vi hyrde, köptes kontinuerligt. Samtidigt planerades ombyggnader, med Anders Hjulström, av Odd Fellows bottenvåning. I jobbet ingick att söka pengar för ombyggnad och utrustning till de växande institutionerna.

Lärare ansågs ha gott om tid för olika projekt. Vi borde ha kontakt med högskolan och även utforma sommarkurser av olika slag. Speciellt gällde det när vi inte hade elever under juni-juli. Denna idé resulterade i att utbildare från hela landet kom till Strängnäs under juni för djupare studier i organisk kemi och fasta tillståndets fysik.

Som kursledare på dessa extraevenemang ordnade jag hotell och resor till ett grått KTH för en stor grupp deltagare. Arbetet var mycket spännande och hjälpte mig att få pengar och kontakter till skolans byggen av naturvetenskapliga salar. Via min fru, studiebesök på Astra och Pharmacia fick vi varor till kemin. Mälardalens högskola gav begagnade instrument av olika slag.

Bengt Rånby, som höll i stiftelsen Europaskolan, hade sin plats inom polymerkemi på KTH. Han var en av de ursprungliga skaparna av Europagymnasiet och vi lärare tog kontakt med honom då något gnisslade inom skolan. Hans lite större vana vid ledning av akademiker än andra som styrde skolarbetet var positivt. Just detta med olika viljor på det nya skeppet fick oss lärare att hoppa mellan livbåtarna. Ibland fick Jan all makt och i nästa stund var det någon annan som bestämde. I ett sådant läge tog styrelsen över skeppet och ändrade livet för matroserna samt vred på rodret. I dessa vågor simmade personalen under perioder. Som man kan ana var det långt innan ett formellt fack hade bildats.

Skolans återkommande problem var mat och luncher. En originell tid var när vi åt på en restaurang på Storgatan. Detta krävde svenska köttbullar från pizzakockar. Maten blev brokig! Av någon anledning sökte våra rektorer andra alternativ ganska snart.

Eleverna var till viss del inackorderade i staden eller pendlade. En av lärarna fick uppgiften att hjälpa dem med lämpliga bostäder. Denna syssla var inte heller så lätt och ingen kände sig avundsjuk på uppdraget. Vi utprovade även olika regler och krav på oss och eleverna. Råd och traditioner skulle införas. I dagsläget kan jag konstatera att allt är kvar av ansträngningarna plus lite till! Uppförandekoder, nu satta på pränt i skrift. Inga mössor, artighet, hälsa på folk, Europaanda med mera! Schemat följer årets resor och traditioner. Men vad blir mest heligt i framtiden?

Rektor Jan ville även helst att alla utöver Europakunskaper skulle ha läst den klassiska litteraturen. Han lekte diktator under en tavla av Napoleon. Eleverna borde därför även klara vissa avsnitt ur kursen för att följa de tre utflykterna* på kontinenten. I praktiken återgick Jan till Grekland under vårsäsongen, när han sett alla resor. Solen och de tusenåriga templen värmde själen. Olympen inbjöd till promenader. De tärande kontrollerna av sena elever låg då inte längre på hans bord.

Resorna var och är skolans stora äventyr. Fantastiskt att det fungerar! Där ligger massor av förberedelser och arbete. Riskanalyser och samtal med föräldrar ingår.

Ansvaret föll på mig under en resa! Vi skulle till Bryssel och jag hittade bara hotell i en grannkommun. På morgonen, en vårdag, väntade hela årskurs 3 vid Ångbåtsbron för att åka med buss. Tyvärr hade man överlåtit kontraktet till ett annat bolag, som bara hade en mindre buss, utan att meddela oss. Klockan 8 kom det, till vår förvåning, en mindre skorv. Lösningen blev att vi åkte klockan 9, med en hyrd och en privat bil plus skorven. Jag tror inte någon inblandad glömmer den resan plus det skäll jag fick av föräldrar den morgonen. Väl nere surrade vi kring Waterloo med alla fordon utan att alla hittade rätt vägar. Kanske ska jag säga att vi kom tillbaka, efter en invasion av ett familjehotell, en vecka senare med två bilar samt bussen.

Min kemiklass fick prova Stockholmsdagar och högskolebesök samt studiebesök för varje specialkurs. Teknologi såg järnverk, Astronomi besökte observatorier, Kemi hamnade inom forskning och industri. Mitt kontaktnät blev större och större samtidigt som kraven på vårt arbete ökade varje termin. Odd Fellow-huset omvandlades i flera omgångar till fysik på södra nedre planet sedan till fysik och kemi i norra delen.

Jan var ofta på gott humör och ville utveckla verksamheten. Konceptet gällde en samlad skola ute på Sundby. Där fanns lokaler på höjden, bredden och längden. Stilen var ibland fantastisk och arkitektförslagen intresseväckande. Vi undersökte och röstade, gjorde utflykter och diskuterade. Min åsikt gick dock emot olika flyttförslag, jag tänkte på elevers resor och närhet till centrum. Kanske blev Jan trött på dessa svårigheter.

Mina signaler till vänner och chefer på olika fabriker resulterade även i praktikplatser. Alla elever skulle få vara på en arbetsplats under sin skoltid hos oss. Vi förbättrade ständigt systemet och ordnade även redovisningsdagar.

Till specialkurser och utbildning fogade jag kikare, gaskromatografer, spektrometrar (ir, uv och mass) samt atommikroskop. Min främsta erfarenhet var praktiska laborationer med olika utrustning. Men jag vågade även misslyckas med försök. Till min glädje var det många elever som gjorde bra arbeten med olika apparater, och de fick erkännande för detta internationellt och i olika andra sammanhang.

Världen utanför öppnade sig inte bara på resorna utan även genom denna verksamhet. Studenter erbjöds jobb efter gymnasiet. Några år senare kom olika yrkesutbildningar in under Europaskolans hatt. Detta innebar att vi hittat ny mark att gå på. Svensk läkemedelsindustri skulle utvecklas och fortleva. Kompetens och arbete var en möjlighet för nya grupper. Själv har jag också deltagit i denna verksamhet inom skolan och mött många studerande. En viktig lärdom är att man aldrig ska tro att man är något. Utvärderingar är obligatoriska för kurserna och då är det bara att bita sig i läppen. Ibland var jag glad, ibland fick man en känga. Som lärare känner jag verkligen stor sympati för mina tidigare medarbetare i olika positioner, lunchklubben samt elever, detta oberoende av vad de sista ägnat sig åt på lektionstid.

I detta referat har jag inte redovisat planeringen av Technikum och styrelsemöten som har varit mycket stimulerande och lärorika.

* Gymnasiet genomför årligen tre bildningsresor som ett erbjudande utöver kurs. I årskurs 1 besöker eleverna Aten och Delfi, i årskurs 2 Berlin och i årskurs 3 Bryssel.