Hon är den yngsta personen i Sverige som har andra graden av svart bälte i aikido. Dessutom är hon den yngsta som blivit invald i Sveriges nationella uppvisningstrupp – och själv tränare för både barn och vuxna. Möt Tilda Kelly, som just tagit studenten  från Europaskolan Strängnäs. Här berättar hon om hur hon kunde kombinera en idrottskarriär på elitnivå med gymnasiestudier, dessutom på en spetsutbildning.

Att Tilda Kelly började träna aikido beror egentligen på en slump. Som 12-åring skulle hon nämligen börja på taekwondo men tog av misstag fel dörr (”de andra hade ju också vita dräkter”) och hamnade på aikido. Något byte till den rätta kursen blev inte av. Tilda trivdes så bra med aikidon att hon stannade kvar – något som visade sig vara helt rätt. Sedan dess har hennes liv fyllts av träning, läger, uppvisningar och (redan cirka 2014!) egna elever att träna, såväl vuxna som barn och ungdomar.

I dag har Tilda Kelly uppnått dan, den andra graden av svart bälte i aikido, som den yngsta personen i Sverige. Hon har även, åter som den yngsta, blivit invald till den
nationella uppvisningstruppen. Eftersom hon inte tävlar i sporten, kan truppen sägas vara motsvarigheten till aikidons landslag. Tilda åker nu till olika evenemang för att göra uppvisningar och bedriva ”prova på”-verksamhet, bland under Almedalsveckan på Gotland. Denna sommar är nämligen, som många andra av Tildas somrar, fullspäckad med aikido och läger.

Parallellt med sin idrottskarriär på elitnivå har Tilda Kelly gått en spetsutbildning på Europaskolan Strängnäs: Modern Humanities. I skrivande stund har hon också tagit studenten, med mycket goda resultat.

Men hur har då Tilda lyckats kombinera denna lysande idrottskarriär med gymnasie­studier? Det är inte utan att man blir nyfiken. Vi bad därför Tilda svara på några frågor, medan hon fortfarande gick på gymnasiet.

---

Intervju med Tilda Kelly:

Hur hinner du med både en framgångsrik idrottskarriär och studier – dessutom på en spetsutbildning?
– Ja, det är en bra fråga. Ibland känns det som man inte hinner med båda två. Att samtidigt åka på träningsläger både i Sverige och utomlands och ha flera uppsatser att skriva verkar inte dygnets 24 timmar ha åsidosatt plats för. Då är det viktigaste att prioritera och planera sina veckor så man har struktur och vet hur man ska göra under veckorna. Om man gör det och lägger upp en struktur tror jag att man hinner med råge.

Berätta om en typisk dag i ditt liv, hur är den upplagd?
– En typisk tisdag i mitt liv vaknar jag kl. 07.00. Äter frukost, borstar tänderna och scrollar igenom huvudrubrikerna på Dagens Nyheter i jakt på en intressant artikel. Sen är det till skolan, en tisdag är det lektioner från 8.30 till 15.30, därefter sätter jag mig i Djäkne och pluggar. Klockan 17.30 börjar barnträningen som jag håller i; minst 30 minuter innan träning  är jag där för att göra iordning lokalen så att den är ren och snygg när barnen kommer. Efter barnträningen är jag även instruktör för vuxenträningen fram till 20.30. Nu i vinter, när jag övade inför min gradering till andra graden av svart bälte, stannade jag kvar efter den ordinarie träningen och övade på min gradering tillsammans med en annan person som skulle ta samma grad. I slutändan kommer jag då hem vid 22.00, duschar, äter middag och går slutligen och lägger mig, förhoppningsvis innan det blir en ny dag.

Du har i en tidigare intervju sagt att du ”saknar träningen så snart du kliver av mattan”. Hur gör du för att skifta fokus till studierna efter ett träningspass? Och vice versa?
– Återigen så tror jag nyckeln här att prioritera, sen så finns det en naturlig barriär: när man går av mattan är passet är slut och så återgår man till det vanliga livet.

Jag tänker lite så här: att på mattan är det en annan värld än den som sker i det dagliga livet, på mattan ska man inte utagera för att det gick dåligt på ett prov, man bråkade med en kompis eller för att det regnade. I stället kommer man upp helt neutral, tränar aikido, har kul och går hem. Sen när man lämnar mattan, då kan man börja tänka på allt det andra som tynger en. Men på mattan är det enbart träning som gäller.

En av mina lärare i aikido tror jag sa att i några av de äldre träningslokalerna hade man en spegel som mötte en direkt i tamburen, då blev det naturligt att man tittade på sig själv och reflekterade över sig själv, hur man mådde och hur man såg ut inför andra innan man begav sig in för att träna. Jag tycker man ska anamma samma sätt i skolan, i skolan händer mycket kul, men även tråkiga saker. Att ge sig friheten att släppa det när man stiger ut från skolans lokaler är något jag tycker man borde göra oftare.

Har du haft nytta av träningen och dess framgångar i dina studier? I så fall hur?
– Jag har lärt mig att andas, när det är som mest saker att göra och man känner att stressen ligger på. Då måste man bara stanna upp och andas, prioritera och göra rätt saker i rätt ordning.

Sen har det även varit väldigt intressant med erfarenhet från aikidoträningen att ha på retoriklektionerna med Eva Mutvei. Där har vi bland annat jobbat med hur vårt kroppsspråk ändras beroende på hur vi känner och mår. Vi har även arbetat med vårt eget personal space, alltså den absolut minsta distans där vi känner oss säkra. Det har varit intresse­väckande inom retoriken, just eftersom vi arbetar med samma sak inom aikidon. Vad är den absolut minsta distansen som man kan ha för att fortfarande känna sig säker, kunna backa ur och parera om person framför oss skulle attackera? Inom aikidon kallar vi detta förhållande för maai.

Vad har du för råd till andra elever som både vill satsa på studier och idrott?
– Gör det! Sluta inte idrotta bara för att du har andra saker som skola som pressar. Just när man går på gymnasiet är ett av de mest ypperliga tillfällena att idrotta, det är som en naturlig paus från pluggandet samtidigt som idrottandet motverkar stress. Att idrotta är ett av de bästa sätten att klara gymnasiet, om man hittar den rätta kombinationen tror jag att man kan klara gymnasiet väl. Sen ska man även ha hittat en bra kombination och något som man tycker är kul, men att sluta helt och hållet är ingen bra kombination. Att det går bra i sporten ser jag främst som en bonus, för mig ska huvudsaken med idrottandet vara att det är kul. Om det inte är det får man hitta en ny sport, men att sluta helt och hållet är inte ett alternativ.

När den här intervjun publiceras har du tagit studenten. Hur ser dina planer ut inför framtiden?
– Nu till sommaren blir det jobb, sedan flyttar jag och familjen till Stockholm, där kommer jag att ha cirka 15–20 minuters promenad till en klubb jag gillar på Södermalm. Så det kommer troligtvis bli en hel del tränande där.

Sen blir det kanske framtida studier, alternativt jobb i Stockholm, det vet jag inte än. Under vintern/våren 2020 planerar jag att åka till Japan för ett så kallat uchi-deshi-program, det är ett lärlingsprogram där man tränar cirka 5 gånger per dag, städar lokalen från tidig morgon och rent allmänt är ständigt i gång. Det ser jag fram emot, även om jag vet att det kan bli jobbigt. Men då kan jag känna mig trygg i att jag under fyra år under somrarna varit med på lite kortare uchi-deshi-program i Sverige. Dock är det ett tag dit och just nu infinner jag mig i stillsamheten som är att just ha tagit studenten.

Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter och råd, Tilda! Vi gratulerar till alla dina framgångar och önskar dig varmt lycka till även i framtiden.